Skogsbrynet

....men vill du så får du naturligtvis läsa.

 

Det jag saknar mest med att blogga är att kunna gå tillbaka och läsa och dra slutsatser om varför man mår som man gör alltså gör jag en sammanfattning om senaste halvåret för att kunna gå tillbaka.

 

I slutet på sommaren började min kropp bråka med mig, den ville inte göra som jag ville. Till sist kom jag knappt upp ur sängen själv, att gå på toaletten blev en ansträngning värd en medalj och att duscha ska vi inte ens tänka på. Fibron hade helt enkelt slagit till med full kraft. Jag kämpade dock på med jobb och Oäkta maken fick dra ett tungt lass och utan honom vet jag inte hur detta halvår skulle ha varit.

 

I början på oktober fick jag helt enkelt ge mig och ta mig till doktorn för kan man inte torka sig själv när man duschat så är det nog dags att ändra sitt sätt att tänka. Jag blev sjukskriven på heltid en period, tog långa promenader och försökte ta hand om mig själv så gott jag kunde. Fick ett tips av våra nära och älskade vänner om något som heter Shiatsu på Alternativakademin i Uppsala. Jag läste på om Shiatsu och kom fram till att det kunde vara något att prova och efter en mejlkonversation med Chris på Alternativakademin så bokade jag en tid.

 

Redan första gången jag kom dit kände jag att jag hamnat rätt, jag kände mig så trygg. Shiatsun är en behandlingsform som tar hand om både kropp och själ och inte bara det till synes onda stället. Efter första behandlingen gick jag som på moln, jag kände mig tio kilo lättare och tio kilo yngre....fantastisk känsla! Naturligtvis försvann inte det onda som genom ett trollslag men jag började känna mig som människa igen redan efter första behandlingen.

 

Under den första tiden åkte jag till Uppsala en gång i veckan för att få behandlingen och när december kom blev det varannan vecka med ett längre uppehåll under julen. Hela tiden blev jag bättre i kroppen.

 

Ett och annat bakslag naturligtvis men jag kunde dock jobba 50% från nånstans i mitten av november och framåt. Nacken hade dock börjat bråka när fibrovärken lagt sig och det kändes givetvis förbaskat jobbigt, varför när jag nu äntligen började kunna röra mig som folk? Pratade med Chris i Uppsala om detta och han gav mig ett leende och frågade vad jag trodde själv. Plötsligt förstod jag precis hur det var och för att citera honom "man kan bara ha riktigt ont på ett ställe i taget". Min dubbla whiplashnacke har under så många år fått stå tillbaka för fibron så nu tyckte den att det var dennes tur. Se mig, hör mig, det är min tur att bli omhändertagen....ganska solklart egentligen!

 

För tre veckor sedan vaknade jag en halvtimme innan vi skulle gå upp för att åka till jobbet och vände mig i sängen och det small till i nacken och plötsligt befann jag mig i en ofrivillig virvelvindskarusell. Allt bara snurrade i högsta hastighet och illamåendet kom som ett mejl i inboxen. I panik väckte jag Oäkta maken för detta ville jag inte genomleva ensam för jag hade absolut ingen kontroll över något. Han hjälpte mig ut till soffan i vardagsrummet för sängen var alldeles för obehagligt laddad för att jag skulle kunna ligga kvar. Så fort jag rörde på mig så snurrade hela rummet och jag åt andra hållet, det var bara att inse att något jobb skulle det inte bli för min del. Jag genomled dagen gråtande på soffan och tyckte faktiskt riktigt synd om mig själv, På eftermiddagen ringde jag doktorn och fick komma dagen efter. Hamnade hos en annan läkare då min ordinarie var ledig men denna unga pojke (i mina egna söners ålder....konstigt) gjorde en mycket grundlig undersökning och kunde konstatera att det var nacken som spökade. Jag hade redan vid det laget påmints av mig själv att detta var ungefär vad som hände när min första whiplashskada utlöstes 1993 så den akuta oron hade lagt sig.

 

Med ett sjukintyg på två veckor åkte jag sen hem till min soffa igen och där blev jag liggande i en dryg vecka innan jag tordes gå ut på egen hand igen. Vi gjorde några små utflykter under den här tiden men då hade jag Oäkta maken att stödja mig på i fall det började snurra igen. Förra onsdag morgon när jag vaknade så var det något som kändes märkligt men jag kunde inte sätta ord på det och dessutom skulle jag till sjukgymnasten så det var bara att köra på. När jag satte mig bakom bilratten efter att OM (Oäkta Maken) lämnat över den vid sitt arbete och körde mot sjukgymnasten kom jag på vad det var.....ansiktet var bortdomnat. Ungefär som när en tandläkarbedövning håller på att släppa, det liksom sticker i ansiktet och ögat känns bedövat.

 

Nackvärken är vid det här laget fortfarande inte okej. Efter att ha levt så länge med värk som jag faktiskt har gjort så får man en högre smärttröskel men denna går fortfarande inte att leva normalt med, bara att ringa doktorn igen. I fredags var jag där och nu ska jag äntligen få komma iväg på datortomografi och röntgen, väntar ivrigt på kallelse.

 

Idag har jag fortfarande ont i nacken men den går att klara utan värktabletter som förstör magen, jag kan vrida något mer men känner att jag har låsningar i kotpelaren, domningarna finns kvar och blir värre när jag anstränger mig men jag trotsar detta och tar mina dagliga promenader ändå för det ger så mycket annat positivt. Kroppen hann liksom bli ganska muskelsvag efter tiden på soffan så jag får ont av att röra på mig men det är bara att ta sig igenom :)

 

Fortfarande är jag säker på att jag är på rätt väg, att löken skalats från många lager men att det finns fler lager kvar innan jag når det egentliga kärnan. Skadan i nacken kan jag aldrig reparera men jag kan stärka upp den och ge den bättre förutsättningar. Jag fortsätter att åka till Uppsala för behandlingar, dock inte under följande veckor då jag ska till sjukgymnasten. Jag vill veta vad som gör vad.

 

Eftersom shiatsun handlar om både det yttre och det inre har jag också börjat städa och placera om saker i mitt inre lite mer, mycket arbete har jag redan gjort men jag har insett att det finns en del kvar och att man aldrig ska sluta jobba med det mentala.